När riksdagen röstade för att Cementa skulle fortsätta sin kalkbrytning trots Mark- och Miljödomstolens avvisning, så rättfärdigade samtliga partier detta med hänvisning till den negativa påverkan på arbetsmarknaden som väntades ifall kalkbrytningen i Slite skulle upphöra. På ren svenska riskerar många att förlora sina jobb. Fackförbundet Svensk Betongs uppdaterade konsekvensanalys i Mars 2022 varnar för att varsel väntas inom bygg- och anläggningssektorn, cirka 175 000 personer kommer påverkas direkt[1].

Det är inga nyheter att grundvattnet på Gotland länge varit hotat av kalkbrytningen i Slite. Redan för 11 år sedan var Mark- och Miljödomstolen skeptiska till att låta Cementa fortsätta kalkbrytningen, därför fick företaget bara ett 10-årigt tillstånd (som löpte ut 31 oktober 2021) istället för det 20-åriga tillstånd de hade ansökt om. Det har alltså aldrig varit en fråga om ifall Cementa kan fortsätta sin kalkbrytning i all evighet, utan snarare om när den bör avslutas. Därför är det förvånande att makthavarna inte har en plan för hur de personer vars jobb försvinner av minskad cementproduktion ska kompenseras.

Ludwig Merckle, delägare av Heidelberg Cement och med en förmögenhet på totalt 5,8 miljarder dollar, tillsammans med de andra riskkapitalisterna som badar i profiter på bekostnad av klimatet, har uppenbarligen pengarna att kompensera de arbetare som kan tänkas tillfälligt förlora jobbet i och med en grön omställning. Varför pratar inte makthavarna om det?

Vad vi istället ser från makthavarna är en förskjutning av ansvar. När Mark och Miljödomstolen vägrar ge tillstånd kliver riksdagen in och förlänger tillståndet ändå. Inga krav ställs på Cementa att ens skala ned; inga krav ställs på byggföretagen att diversifiera användningen av byggmaterial bortom cement. I riksdagen diskuteras nu ifall standarden på grundvattnets renlighet kan dras ned, snarare än ifall Cementa kan tänkas ansvara för de skador de redan orsakat. Politikerna skickar en tydlig signal: När företag överträder miljölagarna är det miljölagarna som ska ändras, inte företagen.

När vi som miljöaktivister pekar på det ohållbara i situationen, så är det enligt vissa vi som hålls ansvariga för problemen politikerna och fossilföretagen satt oss i. Det är makthavarna (Staten och Heidelberg Cement) som har haft ansvar för att se till att en omställning kan ske utan att det drabbar vanligt folk, något de har vetat om länge, och som hade gått att planera för. Istället använder de sig av “jobben vs. klimatet”-narrativet som ursäkt för att fortsätta business as usual. Hyckleriet i detta går oss inte förbi: Det är väldigt talande att riksdagen plötsligt börjar bry sig om arbetare, när de nylige inskränkte både strejkrätten och LAS. Troligen eftersom riksdagen inte gör detta för arbetares skull, utan går näringslivstopparnas ärenden. Staten sitter, som länge känt, i fossilkapitalets knä.

Oavsett vad så kommer Cementa, som alla andra företag, fortsätta förstöra miljön så länge det ger vinst. De som profiterar på miljöförstörelse kommer inte vilja stoppa den. Detta är en av huvudanledningarna till att klimatkrisen inte kan lösas inom kapitalismen. Vi i arbetarklassen tvingas lönearbeta för att överleva, men samtidigt äventyras vår överlevnad av utsläppen från industrierna många av oss tvingas arbeta i.

Ingen ska behöva välja mellan arbetslöshet eller klimatkatastrof. Omställningen ska inte drabba arbetare. Låt de som profiterar på klimatkrisen betala för den!

Leave a Reply

Your email address will not be published.